Boken och dödsångesten
Klockan 8 vaknade jag och kunde bara inte somna om. Så jag gick upp och satte mig i fåtöljen på ovanvåningen, drog fram fotpallen och satte mig och började läsa boken Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist. Fastnade med en gång och satt och läste i närmare en timme. För er som inte har läst boken så är det en självbiografi där Ulla-Carin (arbetade som Rapports nyhetsankare under många år) själv berättar om då hon diagnostiserades med den dödliga sjukdomen ALS och livet därefter. Det är en otroligt lättläst bok som är intressant och välskriven men jisses vilken dödsångest jag får när jag läser i den. Det är nästan så att jag inte vill fortsätta att läsa den eftersom jag inte kan sluta tänka på att jag själv en dag ska dö. Nu i morse när jag läste kom jag på mig själv med att fundera på om jag själv kanske har ALS?! Jag har ju faktiskt känt mig svag och haft ont i höger ankel ett tag...
Jag vet med mig att jag med största sannolikhet inte har ALS men när jag läser boken så får den mig att tänka på om jag själv kommer att drabbas av denna hemska sjukdom där musklerna förtvinar och kroppen lägger av tills man slutligen kvävs till döds samtidigt som man är vid fullt medvetande hela tiden.
Nä, kanske borde ta och läsa en annan bok där slutet inte innebär döden?!
Jag har nog mer eller mindre alltid varit rädd för att dö men sedan dottern föddes har det blivit mycket värre. Jag vill absolut inte dö men samtidigt vill jag inte leva tills jag blir 200 år heller. Nä, tänk vad bra det hade varit om man kunde sluta att åldras om 20 år och sedan leva som då fast för evigt...
